Ida-Marie Jungell

...

Inget mer lidande för någon. Sista andetagen fick han ta i mina händer här hemma. Ingen spruta, utan naturen gjorde sitt. Han var en kämpe. Kommer ihåg varje stund med honom. Att se honom ligga helt stilla känns så overkligt. Jag tror hela tiden han ska röra på sej och vara frisk. Men han har int ont mera, han får sova i lugn och ro.

Jag önskar ändå att det sku ha funnits nåt mer vi sku ha kuna göra. Redan nu känns att så konstigt. Det är int samma sak utan honom. Han var int bara en hund. Han var som en människa. Den underbaraste man kunde hitta. Speciell på ett så positivt och glatt sätt. Han förstod vad vi sa åt honom, man såg i hans ögon att han lyssnade. Ingen har förstått mej bättre. Att bara vara nära har hjälpt. Han har varit med mej ända sedan första klass i skolan.

Älskar dej Wili, du kommer alltid finnas i mitt hjärta! <3

24 Oktober 2000 - 30 Januari 2010


På samma plats som bilden togs, fick han ta sina sista andetag. Hemma

ZiiO

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar Bloggtopplistan för Finlandssvenska bloggar - Bloggar.fi

Såhär går det också att ha det.

Sitter somsagt hemma med mamma och ser på.. MEAN GIRLS! Av alla filmer. Kan den egentligen utantill nu just, men faktist en så bra film! Tänk nu om vi också sku ha det sådär, regler inom gängen, egna matbord och platser att vara på i skolan, alla  vet allt om alla. Okej att de påminner mycke om hur vi har det, men stor skillnad då man jämför!

ZiiO

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar Bloggtopplistan för Finlandssvenska bloggar - Bloggar.fi



Att se någon annan lida är hemskt, när det är ens bästa vän.. Känns det hundra gånger värre. Det får låta hur konstigt det vill, men jag faktist gråter av att se hur lidande min hund Wili är nu just. Sjuk och svag och gammal. Tanken på att ett enda nålstick sku få honom att må bättre, får mej att gråta ännu mer. Han har varit med mej ända sedan jag var 7 år.

Kommer ihåg första gången jag såg honom som valp. Han likna en fladdermus med det lilla huvudet och stora öronen. De första dagarna/veckorna sov jag och mamma på en bäddmadrass på golvet så valp-Wili int sku känna sej så ensam. Vaknade alltid följande morgon med att han luggit och tuggat och slickat mitt hår så det såg ut som ett kråkbo då jag steg upp. Fick gå runt (eller rättare sagt springa från bord till soffa till säng..) med stövlar eftersom Wili älskade att jaga just mina fötter. Och stjäla mina kramdjur, speciellt Pupi (vissa vet att det är min favorit kramis).

Nu de senaste månaderna har han visat tecken på att han är mycket sjuk. Tillförst kunde vi kalla honom tegelstenen, eller korven.. Men nu har han smalnat så otroligt. Kissar på golvet hela tiden, spyr emellanåt. Det visade sej att stackarn har Diabetes. Vi ger honom insulin sprutor 1-2 gånger om dagen, det är kämpigt för han strävar hårt emot. Men nu på senaste dagarna har han till och med nästan slutat kämpa helt och hållet.

Jag sitter och ser på honom nu, när han ligger på golvet och andas tungt. Han är så liten och söt. Tänk hur mycket han har gått igenom. Jag vill verkligen kämpa vidare för att han ska bli bättre. Tänker sätta hela mitt hjärta och hela min själv i att han ska bli frisk. För familjen kommer först, och han är så familj man bara kan vara. Min egen bror. Kan int komma på en endaste kompis som int tycker att han är urgullig. Alla tycker det, även när han släpper sej då och då och äter upp all choklad vi har i huset. Men det gör honom speciellt.

ÄLSKAR DEJ (HOT TWISTING) WILIAM
Du orkar kämpa vidare. Jag finns till för dej!



ZiiO

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar Bloggtopplistan för Finlandssvenska bloggar - Bloggar.fi
google-site-verification: google5984d66a20744008.html