Igår var det verkligen storm här på bloggen, eller rättare sagt i kommentarsfältet. Inlägget jag skrev igår fick många att reagera, både på gott och ont. För att sammanfatta det hela så tänkte jag nu lägga fram en del av varje kommentar, så kanske ni förstår hur mycket som snurrar i min hjärna också efter inlägget. 
 
Senare idag kommer ett helt annat inlägg upp (min kalenderlucka) som faktiskt har med ämnet att göra. 
 
 

 
 
Jag tycker sen igen att de e bra att folk talar om det, liksom får andra att känna sj mindre ensamma gällande ämnet.. 
 
Jättebra och välformulerat inlägg. Jag förstod exakt vad det var du ville förmedla och tycker det är bra att du tar upp detta ämne!
 
Förstår helt varifrån du kommer med dina tankar, men många former av psykisk ohälsa kan inte bekämpas med att tänka positivt.
 
Men självklart har du rätt i att många kanske tänker för fort att de lider av psykisk ohälsa, vi behöver bli bättre på att tänka positivt!
 
Psykisk ohälsa har visserligen varit ett "trendbegrepp" den senaste tiden, men det handlar nog mera om att folk faktiskt vågar prata om det och kanske också att vi lever i ett allt mer krävande samhälle.
 
 
Vi borde alla bli bättre på att lyssna till oss själva tror jag. Och vi känner oss själva bäst. Sedan kommer det alltid att finnas de som använder ursäkter för att slippa undan... 
 
Någon som inte varit psykiskt sjuk vet inte hur handikappande en psykisk sjukdom kan vara. Någon som skämtsamt påstår att hen är deprimerad när hen är lite nere gör samma misstag som en som kallar en handikappad människa "cp-skadad" som skällsord.
 
 
Öppna fan inte käften om någonting du inte vet någonting om, bloggare.. ni kan 20% v det ni skriver om.. dethär var det mest korka inlägg du skrivit. 
 
Du har en poäng och du har all rättighet att diskutera ämnet även om du inte lidit av psykisk ohälsa. Det har inte jag heller, inte så pass att jag skulle kalla det psykisk ohälsa. Men jag måste bara få säga min åsikt. 
 
 
Jag har fått bilden av dig att du är jättesnäll och alltid menar väl, men här känns det tyvärr ändå som att du driver vidare på stigmatiseringen.
 
Det är bra att man kan och vågar prata om såna här saker i dag. Förr ansågs ju detta som en svaghet man inte vågade prata om. Man led i tysthet helt enkelt för att slippa "stämpeln" och det var ju förskräckligt... 
 
Jag måste helt ärligt säga att jag håller med dig. Tycker du formulerade dig fint och på ett snällt sätt dessutom.
 
 
Nej herregud du kan inte säga sådär. Du ska inte gå och tala om något du inte har en jävla aning om.
 
Helt rätt skrivet av dig! Och det där att få skriva vad man vill på sin blogg är så viktigt, man blir ibland rädd för vissa kommentarer man får.
 
 
Min vän som oxå är sjuk ringde mig gråtandes över detta inlägg och sa att hon känner sig så dålig nu och tvivlar på om hon ens är sjuk. Och hon är verkligen sjuk och behöver hjälp. Nej fy fan jag blir ledsen på människor som inte fattar.
 
Jag hoppas bara att ingen med psykisk ohälsa, vare sig den är diagnosticerad eller ej, börjar ifrågasätta sig själva eller se ner på sig själva. Många av kommentarerna här har fina poänger! 
 
 
Vem är du att avgöra hur pass dåligt personer mår? Hur kan du veta vad som händer i deras huvuden? Vad de känner? Hur de mår när de är ensamma hemma och inte orkar kämpa längre?
 
Jag får tyvärr en bild av att du inte alls är speciellt villig att lära dig mera eller reflektera ämnet ur andra vinklar en just din egen?
 
 
Däremot är jag glad att folk ändå kommenterar, för det är viktigt att prata om det här! <3 
 
Jag menar bara det, herregud hur svårt kan det vara att undvika bara en sån mening som att "fy fan vad det är dåligt väder idag", eller "usch vad mycket trafik det var idag", för det finns ju verkligen jobbiga människor som tjatar om dessa saker DAG UT OCH DAG IN!
 
Tycker det är bra att du tar upp det. 
 
 
Vii har yttrandefrihet i vårt land. Med yttrandefrihet kommer också ett ansvar. Vi har rätten att säga vad vi vill, men skyldigheten att ta ansvar för vad vi säger.
 
Personligen blir jag skitförbannad på de mindre vetande personer som missbrukar dessa allvarliga ord som psykisk ohälsa, utbrändhet, depression mm. Ja, jag vågar kalla det missbruka!
 
 
Jag håller däremot med om att det är viktigt att öva sig i att vara tacksam för de små sakerna i livet, men är man tillräckligt sjuk så hjälper det inte mycket heller.
 
Det är tyvärr faran med att uttala sig om saker som man inte har erfarenhet av - som du ju själv säger, du lider inte av psykisk sjukdom. 
 
 
Nu är jag hård mot dig och formulerar mig otydligt, men jag tycker att det är själviskt av dig att skriva ett inlägg där du oundvikligen sårar folk som redan mår jävligt dåligt för att du känner att det är viktigt att just DU ska få uttrycka dig om dethär.
 
Har försökt skriva en saklig kommentar här, men låter bara nedlåtande så det får vara.
 
 
Jag tror jag fattar vad du är ute efter Ida, men folk tar ju det väldigt fel. 
 
"Synd att du känner som du gör" som svar till alla som berättar att ditt inlägg får dem att må sämre är ju också verkligen att förminska deras känslor och upplevelser, tyvärr.
 
 

 
Låt oss sammanfatta allt detta med fem punkter

1. Alla har vi olika åsikter och tankar, och vi kan tolka saker på olika sätt.
2. Ingen kan säga hur någon annan mår eller känner, vi kan lyssna och försöka hjälpa.
3. Psyksk ohälsa är ett stort, djupt och brett ämne som berör många.
4. Mer och mer människor vågar och vill prata om ämnet.
5. Alla får ha en åsikt, men alla får inte uttrycka den...
 
 
 
Vissa ämnen känns med andra ord lika stora, djupa och breda som havet
 
 
bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar Bloggtopplistan för Finlandssvenska bloggar - Bloggar.fi
Kommentarer
1
Petra

Mycket bra att sammanfatta :)

Svar: Tack ska du ha:)
Ida-Marie

http://petras.fi
2
TIDSTJUVEN

Jag tycker att det är fint att gårdagens inlägg ledde till så intressanta debatter och att många andra vågade dela med sig av sin syn på ämnet.

Svar: Verkligen, håller med!
Ida-Marie

http://tidstjuven.com/
3
Marknadsföraren

Såna här åsiktsinlägg borde fler bloggare satsa på nu som då om man vill få fler läsare. Dessa typer av inlägg boostar läsarsiffrorna märkbart, oavsett om läsarna håller med eller inte och oavsett om de gillar skribenten eller inte. Många bloggare funderar ständigt på hur de ska få fler läsare och här är ett av svaren. Man måste våga stå för och skriva ut åsikter som 50% av befolkningen skulle älska och 50% skulle hata. Det fungerar nämligen så att en bloggares "beundrare" följer med till 85% medan alla haters följer med till 110%. Konstigt nog.

Det var exempelvis så Blondinbellas blogg blev så uppmärksammad. Hon skrev inte bara en modeblogg. Såna finns det mer eller mindre 15 likadana av i varje stad. Hon skrev en modeblogg men var även politiskt aktiv och uttryckte starka åsikter osv. Hon var inte en bra skribent, hade inte ett exotiskt utseende och inte heller speciellt intressanta bilder, men hon hade sina åsikter och sin attityd. Hon förstod hur hon skulle få folk att höja på ögonbrynen.

Kommer inte att kommentera innehållet i ditt inlägg om pyskisk ohälsa desto mer. Det får alla andra sköta om. Reagerade bara på det här eftersom det ur ett marknadsföringsperspektiv var intressant. Dock vill 90% av alla bloggare inte skriva såna här inlägg eftersom de är tvungna att ta en del skit, och det känns sällan speciellt kul eller trevligt. På något vis måste man dock skilja sig ur mängden som bloggare och att uttrycka intressanta/provocerande åsikter eller att skriva om tabubelagda ämnen är ett sätt. Bravo!

Svar: Intressant syn du har på det hela, och måste säga att jag håller med på en del punkter, tror att kanske flera skulle kunna skriva om liknande ämnen! :)
Ida-Marie

4
Rebecka

Ida, jag föreslår att om du vill prata mer om ämnet gör du det i en videoblogg. Det är mycket enklare att förstå vad du egentligen menar. Text kan missförstås väldigt enkelt och man läser in saker som du kanske aldrig menade.

Svar: Denna gång blev det i textform. Övervägde videoformat men kände att jag ville ge skrivandet en chans!
Ida-Marie

5
linnea p.

Det är så att ditt inlägg sårade och upprörde väldigt många människor, oavsett din avsikt. Avsikt är inte heller en magisk sak en kan vifta omkring med lite och så upphör folk att vara sårade och ens ord att vara skadliga. Det risken var du antagligen väl medveten om och du tog den ändå -- det är helt fritt fram att göra så. Du berättade själv att du inte har någon personlig erfarenhet av psykisk ohälsa. Ändå tog du dig friheten att gravt generalisera bland de som tvärtom säger sig lida av det. Du avfärdade många. Du uttryckte dig på så vis att du faktiskt gick EMOT det som samhället försökt kämpa FÖR. D.v.s. att avstigmatisera psykisk ohälsa, lyfta dess tabu och betrakta den som något som är värt att tas på allvar, fri från skam, fördomar och fördömande avfärdanden ("lätt lösning", "handlar om inställning och kämparglöd", "lättare att skylla på"). Och DET är inte okej. Det är bara inte sjysst.

Du hade i efterskott kunnat visa att du tar till dig av kritiken, men istället verkade du kvickt fälla ut taggarna. 'Synd om du känner så' är en jäkla nonchalant respons att erbjuda. Jag har personligen blivit mer frustrerad av alltihopa i efterhand, genom att bevittna din hantering av det. Jag förstår att det är omvälvande och upprörande för dig med -- tro mig, jag har varit där -- men det här räcker liksom inte. Jag märker knappt någon ansträngning att förstå hos dig, bara att försvara, bortförklara, berättiga och avfärda. Det tycker jag är sjukt oempatiskt och hänsynslöst och i efterhand har jag börjat ifrågasätta din välmening.

Punkt fem anser jag att framhäver den arrogansen. Jag hade kunnat skriva under på alla andra punkter -- även om jag tycker de känns ganska så oansvarstagande -- men vad är uppe med denna besatthet vid vem som får säga vad? Den punkten retar gallfeber på mig.

Som en Julia poängterade i kommentarerna till det förra inlägget också, är det inte LITE oinsiktsfullt att kontinuerligt hänvisa till yttrandefrihet/åsiktsfrihet som orsak/ursäkt för ditt inlägg, när du är den som tyckte att istället för att kritisera galan i våra offentliga blogginlägg så ska vi mejla er privat? För att inte dryfta våra åsikter i det öppna? Är inte det BOKSTAVLIGEN att säga att 'inte alla får uttrycka sin åsikt'? Varför gäller olika regler för oss? Hur kan det vara berättigat att uttala sig klantigt och förringande om psykisk ohälsa men inte att säga att 'njä, detta evenemang dras jag inte till'? Ja, dessa är kanske retoriska frågor för onekligen är det svårt att hitta svar på dem tycker jag.

Många har förstått din poäng så som att du inte egentligen ville diskutera "riktig" psykisk ohälsa utan hur begreppet felaktigt används nu för tiden, och du har hållit med om det. Mitt problem med detta koncept är att du likväl tar dig friheten att avgöra graden av andra personers psykiska hälsa. Du VET seriöst inte vem som är sjuk på riktigt. Sen vill jag också sätta fram förslaget att INTE använda rubriken/benämningen 'psykisk ohälsa' upprepade gånger, samt inte inleda med 'Första ämnet jag tar upp är psykisk ohälsa', ifall att det alltså inte är tänkt att texten ska uppfattas som att det är psykisk ohälsa som diskuteras i den.

Med det sagt ska anstränga jag mig till det yttersta för att lämna diskussionen där. Jag brukar sällan skriva såna här barska kommentarer men det är liksom på den nivån frustrationen och besvikelsen är nu. Det är väl synd att jag känner så då bara.

Svar: "Du hade i efterskott kunnat visa att du tar till dig av kritiken, men istället verkade du kvickt fälla ut taggarna. 'Synd om du känner så' är en jäkla nonchalant respons att erbjuda."- Du kan tyvärr inte veta hur mycket jag tog åt mig av det som skrev. Du vet inte hur mycket av det som jag bollar om och om igen hur jag ska svara på. När jag kom hem från Helsingfors sent på kvällen igår, satt jag ännu uppe till 3 på natten och försökte läsa igenom och fundera hur jag ska svara så att ingen blir ännu mer arg och besviken. Tyvärr blev det till att så många skrev samma sak åt mig om och om igen, och jag blev både fysiskt och psykiskt trött, så svaren blev kortare och kortare. Men DU kan inte säga om jag tog emot det eller inte. Du säger "men istället verkade du kvickt fälla ut taggarna" och "genom att bevittna din hantering av det". DET VET du inte heller, du har INGEN ANING om hur jag bearbetat detta genom att du bara läst ett par svar! Du talar emot dig själv med att man inte vet hur någon annan känner. Linnea, i det här fallet vet du verkligen inte vad som går runt i mitt huvud eller hur jag tagit emot kritiken!

Men JA, jag tog åt mig, jag TAR FORTFARANDE åt mig.

"Jag märker knappt någon ansträngning att förstå hos dig, bara att försvara, bortförklara, berättiga och avfärda. Det tycker jag är sjukt oempatiskt och hänsynslöst och i efterhand har jag börjat ifrågasätta din välmening. "
- Hur vill DU jag ska visa att jag försöker förstå, och att jag också tar emot allt som skrivs. BERÄTTA! Du verkar ha en klar syn på hur JAG BORDE tänka och tycka nu, och hur jag borde reagera och göra!

Jag spenderar tyvärr inte hela dagarna framför datorn, alla svar jag gav igår och idag, inlägget där jag sammanfattar, det gjorde jag via telefonen under pauser jag haft under dagarna. Skulle jag hinna och ha möjlighet skulle jag personligen prata med de personer som vill ha en ordentlig förklaring eller ett ordentligt svar av mig!

Jag är ingen känslokall människa, ALLA dessa kommentarer har tagit hårt, jag tar åt mig, både av de som hållit med mig och de som inte gjort det. Av alla inlägg som kommit upp i efterhand. Du tyckt ju veta precis VAD JAG BORDE TA MIG TILL, men Linnea, jag är inte du. Jag försökte göra mitt bästa att åtminstone visa att jag läst alla kommentarer, ge ett kort svar så de förstår att jag nog läser och tar till mig. Men om det inte duger så tror jag att det här nu är sista jag svarar på för en stund.
Ida-Marie

http://brygd.net
6
Anonym

...till dig "utmattningsdepression" undrar om du och jag läst samma text.
Citerar: " innan du läser detta vill jag att du förstår att jag verkligen inte vill nervärdera, såra eller hysa agg mot de som har psykisk ohälsa " och " det är inte själva sjukdomen jag vill prata om, utan hur så många plötsligt säger de har psykisk ohälsa " Jag årminstone kunde tydligt och klart förstå att detta INTE handlar om psykisk ohälsa eller någon som verkligen mår eller mått dåligt. Citerar igen: " ...så många användet uttrycket och att det blicit så vanligt sociala medier. Det finns faktiskt personer som på riktigt lider av svåra sjukdomar, svåra problem och kan inte leva ett vanligt liv på grund av deras hälsotillstånd... " Tycker det tydligt framkommer igen hon inte riktar sig till de som mår dåligt utan de som bara slänger ur sig dessa benämningar utan att ens förstå allvaret i dem. Förvånar mig att någon som verkligen lider eller har lidt av någon form av psykisk obalans och också bemödat sig läsa texten tar åt sig av detta. Själv tar jag inte åt mig, men hör heller inte till den gruppen som överdriver mina sinnesstämningar med orden "Guuud vad jag känner mig deprimerad" eller "fyfaaan vilken ångest jag har" eller "Herregud jag är totalt utbränd" mm mm... Har varit utbränd, lider av det ännu, vet hur jävligt det är. Har aldrig haft nåt behov av att göra något drama om det. När jag då hör dessa "dramaqueens" lägga ut texten känns det inte bara löjligt utan som om de skulle förlöjliga mitt tillstånd. Därför lger jag tummen upp åt Ziio pch de som står på min sida och vågar säga till att " Hej, det finns faktiskt de som mår precis så dåligt du står här och dramatiserar om"

7
Jag bara undrar...


...och vill göra detta klart för mig för att undvika trampa på några bräckliga tår. Bara några frågor till de som anser man inte har rätt att uttala sig om något man inte själv har gått igenom.

Har levt med en spelberoende alkoholist i 20 år med allt vad det inneburit, men har själv ingen erfarenhet av att hälla i mig spriten eller spela upp alla tillgångar. Har jag därmed då ingen rätt att ha en åsikt om alkoholism eller spelmissbruk?

Har p.g.a. äktenskapsbrott sett hur nära och kära farit illa, men är själv ingen äktenskapsförbrytare, ej heller fallit offer för det. Vågar jag då ens uttala min åsikt om äktenskapsbrott?

Har fungerat som en av stödpersonerna till en familjemedlem som lidit av psykisk ohälsa under många år, har vänner som sökt hjälp men inte blivit tagna på allvar (pga det blivit för vanligt att söka sjukledighet på basen av detta) och har mistat en nära vän som inte orkade längre utan valde ta sitt liv. Men, jag har själv inte lidit av psykisk ohälsa. Har jag då ingen rätt att uttala mina åsikter om detta ämne heller?

Listan kan bli hur lång som helst...
Frågar nu er, som verkar ha detta på klart: När har man egentligen tillräckligt med erfarenhet, insikt och kunskap i ett ämne för att ha rätt att uttrycka sina uppfattningar, åsikter och känslor?

8
Hanna P

Hurra för din kommentar Linnea, verkligen spot on.

Tänker inte gå in på hela debatten om psykisk ohälsa något destomer, det känns som allt har blivit sagt. En sak vill jag dock säga, och det är att dehär med att klaga på en liten del människor (vet vi ens att de finns? Det verkar bara vara ett antagande från din sida) som påstår sig ha diagnoser de egentligen inte har känns.. onödigt. Lite som att prata om den pyttelilla procent som ljuger om att de blivit våldtagna och problematisera det. Det är liksom ett så pass försvinnande litet problem som bara tar bort fokus från de stora problemen. Förstår du hur jag menar? Vi borde väl diskutera varför så himla många mår dåligt, inte lägga energi på en liten grupp som överdriver.
Sen vore det intressant att veta hur du kan veta att folk överdriver om sitt psykiska mående, att det kanske inte är så illa som de tror? Du verkar ju bli väldigt upprörd över att Linnea inte vet hur mycket du tagit åt dig av alla kommentarer, hoppas du ser det orimliga i att du tar dig samma frihet när det kommer till att döma hur andra mår i fortsättningen.

Det som jag inte förstår i det här är att du skriver att du inte *får* skriva om det här, att alla får ha en åsikt men alla får inte uttrycka den. Vad har du gjort de senaste inläggen, om inte uttryckt din åsikt? Har någon censurerat dig? Visst har du fått mothugg, visst finns det väldigt många som inte håller med dig men så ser det väl ut i ett samhälle med yttrandefrihet. Du kan påstå något, jag kan ha en annan åsikt. Så funkar yttrandefrihet, inte att en person ska få skriva eller säga vadsomhelst utan att andra får komma med motargument. Sen om man alltid BÖR säga vad man tycker och tänker är en annan fråga. Och i den här frågan kunde du kanske tänkt en gång extra innan du uttalade dig.
Det här är det jag tycker är sämst med den finlandssvenska bloggvärlden, att så fort någon uttrycket en kontroversiell åsikt och får mothugg så gnäller man om att man inte får säga sin åsikt. Liksom hey, du publicerade just din åsikt på nätet där tusentals människor kan ta del av den, du FÅR skriva vad tusan du vill.

9
Bohemian Maggie

Precis som en del andra skrev ovan och speciellt Linnea P.'s kommentar så fattar jag inte heller varför du hakat upp dig på vad du får och inte får säga. Som så många andra redan påpekat så har du all rätt i världen att uttrycka dig, den där berömda yttrandefriheten. Det betyder också att du har all rätt i världen att få repons och yttrandefriheten kommer tillbaka som en bumerang, Att någon säger emot dig och dessutom menar att du inte har _tolkings_företräde betyder inte att du inte kan uttrycka din åsikt. Tolkningsföreträde är inte samma sak som ensamrätten att uttrycka sig om en viss sak. Har man _inte_ tolkingsföreträde (t.ex. saknar erfarenhet, insikter, inblick eller tillhörighet) så kan man med fördel anta en ganska ödmjuk position genom att fråga och lyssna mer än tolka, spekulera eller slå fast. Man måste liksom paketera sin åsikt på ett lite annorlunda vis kanske man kan säga. Förstår du hur jag menar? Jag läste dina slutsatser och punkter med glädje tills jag kom till den sista som raserade allt och visade på en bitterhet som jag inte förstår. Speciellt med tanke på diskussionen om kritik mot Galan. Det goda i kråksången är ju ändå den att detta diskuteras nu. Stöts och blöts vad som sägs av vem och vem som får säga vad - eller snarare HUR, mer än VAD. Alla får säga VAD; men HUR det sägs måste reflektera VEM. Äh, nog kommer det väl nåt gott ur det här också vettja. Allt gott!

http://bohemianmaggie.blogspot.com
10
erica

Ok, du gillar inte psykisk sjukdom o är ganska ung. Vad provoceradde el skrämde dig med hur jag beskrev psykisk sjukdom. Psykos, affektiv ? Vad ?
Du har läst vad jag skrivit iaf o jag hoppas du såg att jag har konkreta svar o tagit reda på vetskap o erfaneheten jag har av riktig psykisk ohälsa. Tack för mig !

Svar: Tyvärr förvirrar du mig riktigt. När du kommenterar som Erica, utan varken mail eller bloggadress så vet jag faktiskt inte vem du är eller vilket inlägg du pratar om.. En annan Erica har kommenterat, och jag tacka för att hon delade med sig av sin upplevelse. Det är starkt att öppna sig. Så jag vet faktiskt int riktigt vad du syftar på här..?
Ida-Marie

Namn

Mail

URL



Kom ihåg mig?
Trackback
google-site-verification: google5984d66a20744008.html