Del 1
 
Under det här året är det många gånger jag sagt till mig själv "nej, säg ingenting för någon kommer att bli arg/ta illa upp". Det är så många ämnen och händelser som man idag tydligen inte får ha en åsikt om ifall man själv inte är iblandad. Ämnen som dessa är exempelvis psykisk ohälsa, sexualitetsfrågor, föräldraskap, vikt och en hel del annat, men ändå så sa vi exempelvis i Finland få ha yttrandefrihet.. Många gånger så säger jag åt folk att man behöver inte dela med sin åsikt om man vet att det sårar någon, men vissa saker får man inte ens diskutera idag utan att nån tar illa upp.. Jag tycker att en hel del ämnen i dagens läge har gått för långt! 
 
Så därför ska jag faktiskt diskutera dessa ämnen kort och gott och dela med mig av min åsikt, för jag har varit rädd hela året för att göra det. Jag vill inte vara rädd för att blogga/prata om ämnen jag vill diskutera, bara för att någon kan ta illa upp eller tolka mina ord på fel sätt. Men hej, det här är min blogg, och jag vill med detta inlägg försöka visa att alla behöver inte tycka lika, och jag är kanske en av dem som försöker att inte vara som alla andra! Ifall det är många som tar illa upp av diskussionen, så blir det här mitt enda inlägg om ämnen och jag låter mina tankar hållas för mig själv. Självklart hoppas jag att inlägget kan hjälpa mer än det skulle såra! 
 
Första ämnet jag tar upp är psykisk ohälsa. Scrolla ner om du vill läsa mina tankar!
 
 
 
 

 
Psykisk ohälsa
 
Innan du läser vill jag att du förstår, att jag verkligen inte vill nedvärdera, såra eller hysa agg mot de som har psykisk ohälsa. Jag har själv inte gått igenom det, men jag vill gärna kunna diskutera ämnet ändå!
 
Under ämnet psykisk ohälsa faller så himla många sjukdomar och tillstånd in exempelvis ångest, depression, ätstörningar m.m. men det är inte själva sjukdomen som jag vill prata om, utan hur så många plötsligt säger att de har psykisk ohälsa.. Självklart ser jag många vänner och bekanta som inte mår bra, men ofta så får jag känslan av att det verkligen inte är så dåligt som de kanske själv tror det. Vi som bor i Finland, norden överlag, så kanske borde vara mer tacksamma och uppskatta vad vi har här, jämfört med just de som bor i utsatta länder såsom Syrien eller fattiga delar av Afrika.
 
Okej, om man inte vill tänka på så sätt, så kanske man kan påminna sig om vad man har och vad man kan uppskatta. När jag är stressad eller ledsen brukar jag tänka igenom dessa och känna mig bättre efteråt:
Jag har
- En familj
- Vänner och en pojkvän
- Ett hem
- Tillräckligt med kläder för att hålla mig varm
- Mat i kylskåpet
- En telefon och en dator
- Inga fysiska problem
- En egen vilja och ett eget liv
 
Redan dessa punkter utgör att jag faktiskt har det riktigt bra. Självklart kan jag ha en urusel dag, jag kanske kan ha gjort uruselt från mig i skolan eller haft en riktigt stressig period i mitt liv, men det är fortfarande jag som påverkar hurudant liv jag lever. Vill jag må bra, så gör jag saker för att få mig att må bra. Har det hänt något hemskt i mitt liv, så pratar jag om det med mina närmaste. Jag kämpar!
 
Tillbaka till det att många i dagens läge har psykisk ohälsa. I dagens läge känns mera som en "lätt lösning" till varför man kanske har en sämre period, eller varför man inte bara vill göra vissa saker. Ärligt talat så hör jag oftare att folk säger hur stressigt de har de, hur mycket ångest de har eller hur deprimerade de är, istället för att kanske lyfta det goda eller det positiva. Folk som säger de har socialfobi när det kanske egentligen handlar om självförtroendet. Folk som säger de har ångest när det kommer till att de har en hel del uppgifter att göra. Folk som säger de är deprimerade när de haft en sämre period i livet. Ja, det här kan fortsätta hur länge som helst..
 
Något jag fick lära mig under året, var att kroppen anammar mycket vad vi tänker och säger. Om du säger att du känner dig stressad /även om du inte är det) så börjar kroppen din reager och stressymptom börjar förekomma mer och mer. Om du säger du har ångest, så kommer hjärnan din att intala dig om att du verkligen mår dåligt även om det bara är något du säger för att du känner att en sak är jobbig. Hjärnan kan spela spratt me
 
Avslutningsvis vill jag bara förklara vad allt detta gjort nu i min hjärna. När jag läser om eller någon säger att de har psykisk ohälsa, så känner jag bara att det är något de säger för att de själva upplever det så. Bara för att det är lättare att skylla på det än att ta tag i saker och ting.. Detär tyvärr så som det känns nu för tiden på grund av att så många använder uttrycket och att det blivit så vanlgit på sociala medier. Det finns faktiskt personer som på riktigt lider av svåra sjukdomar, svåra problem och kan inte leva ett vanligt liv på grund av deras hälsotillstånd. Ändå kämpar de och jobbar på sitt välmående! 
 
Självklart kan man inte veta hur någon mår och inte sätta sig in i någon annans liv, det enda jag hoppas på är att fler kanke skulle börja uppskatta de goda sakerna de har i sina liv, och också välja och jobba på att bli starkare personer. Jag tror att varje person kan bli en stark, självständig och en positiv människa, men mycket handlar om inställning och kämparglöden. Ett motto i livet som jag har är att hålla mig så positiv som möjligt, efetrsom jag har märkt hur mycket bättre jag själv mår av det!
 
Jag tror på dig, du kan bli stark och må bra!
 
 
 
 
bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar Bloggtopplistan för Finlandssvenska bloggar - Bloggar.fi
Kommentarer
1
Anonym

Jag tycker sen igen att de e bra att folk talar om det, liksom får andra att känna sj mindre ensamma gällande ämnet..

Svar: Absolut bra att folk kan prata om det :) Man ska kunna prata om sina känslor och tankar! Det gör jag här också!
Ida-Marie

2
CorinneGrönholm

Jättebra och välformulerat inlägg. Jag förstod exakt vad det var du ville förmedla och tycker det är bra att du tar upp detta ämne! Jag håller med dig om att många lätt säger att de lider av psykisk ohälsa när det för det mesta handlar mer om en inställnings fråga. Sedan finns det de som påriktigt lider av psykisk ohälsa och jag tycker det är synd att det blivit så att just dessa människor som verkligen skulle behöva all hjälp måste kämpa för att få den därför att det blivit så vanligt att säga att man är lite deppad när det egentligen handlar om en kort stressig period. Psykisk ohälsa är ju en sjukdom och något som alla som lider av det verkligen borde få hjälp med ❤️ Okej nog svamlat, hur som helst så tycker jag det var ett bra inlägg! :)

Svar: Åh tack för din kommentar! skönt att höra att någon faktiskt tänkt på samma sätt! Det r så skönt att se att många åtminstone fått hjälp och får hjälp när de vill ha det, och hittat vänner de kan prata med. Ingen skall måsta må dåligt, och jag vill gärna hjälpa så gott jag kan! :) Tack för din kommentar Corinne! <3
Ida-Marie

http://corinnegronholm.com
3
Amanda

Förstår helt varifrån du kommer med dina tankar, men många former av psykisk ohälsa kan inte bekämpas med att tänka positivt. Ofta kan depressioner eller sjukdomar som bipolär sjukdom, tvångssyndrom osv bero på en gen eller en kemisk obalans i hjärnan som bara kan hjälpas av medicin. Så fast en tänker hur positivt som helst så hjälper det inte! Tänkte bara kommentera eftersom att det kan vara något att tänka på om man tycker någon verkar otacksam osv.

Svar: Jo, det har du rätt i. Mycket kan man tyvärr inte göra något åt på egen hand. Jag tänker bara att man kan åtminstone kämpa själv och försöka, inte ge upp genast! :) Tack för din kommentar!
Ida-Marie

http://amandasndvk.blogg.se
4
Kalascajsa

Bra inlägg och intressant att höra det ur denna synvinkel också! Jag vill bara påpeka att många former av psykisk ohälsa är sjukdomar som är lika fysiska som t.ex. en förkylning. Det går alltså inte att bli "botad" genom att bara tänka positivt. Men självklart har du rätt i att många kanske tänker för fort att de lider av psykisk ohälsa, Vi behöver bli bättre på att tänka positivt! Måste ännu få säga att vi här i norden kan man ha det hur bra som helst och ändå råka ut för psykisk ohälsa och just tanken "jag borde må bra" kan göra det mycket värre eftersom att det är en faktisk sjukdom man lider av. Men bra att du vågar gå ut med dina åsikter, och ett bra inlägg som behövs!

Svar: Tack för din kommentar Cajsa! Förstår vad du menar och håller absolut med o att självklart kan man ha det svårt och vara sjuk fastän man kanske har det bra ställt. Jag vet många som svarar "Bra tack" när de får frågan " Hur mår du", när de kanske egentligen bara är en artighetsgrej man säger?
Ida-Marie

http://kalascajsa.blogg.se
5
Ellen

Jag försöker förstå din poäng, och visst är det en fin tanke att man ska komma ihåg att vara tacksam för det man har. Men grejen med psykisk ohälsa, t ex depression är ju att man många gånger saknar förmågan att komma ihåg det positiva. Jag tror man ska vara väldigt försiktig med att säga att folk som lider av psykisk ohälsa saknar kämpaglöd eller inte försöker tillräckligt mycket. Psykisk ohälsa har visserligen varit ett "trendbegrepp" den senaste tiden, men det handlar nog mera om att folk faktiskt vågar prata om det och kanske också att vi lever i ett allt mer krävande samhälle. Om nu någon mot förmodan använder sig av psykisk ohälsa som en ursäkt så tror jag nog att antalet som fortfarande känner sig skyldiga och stigmatiserade och inte vågar prata om hur de mår är större ändå.

Och angående om man får ha en åsikt eller inte, så handlar det ju inte om inskränkande av yttrandefriheten om man påpekar att man i vissa diskussioner, där man inte har erfarenhet av ämnet, lyssnar och frågar snarare än sätter upp riktlinjer.

Svar: Tack för din kommentar Ellen! Hoppas du inte anser att jag försöker lägga upp riktlinjer, det är inte min mening.
Ida-Marie

http://sevendays.fi/bffellen
6
Malin

Jag förstår vad du menar och jag har delvis tänkt likadant själv, men jag vill också lyfta en lite annan aspekt av samma sak. Att säga att folk har för lätt att skylla på psykisk ohälsa, kan också slå över till att någon som känner igen sig i symptomen och faktiskt behöver hjälp eftersom hen lider av psykisk ohälsa på riktigt, känner att hen inte har rätt att söka hjälp eller hen nog inte egentligen är sjuk. Det är också ett problem tror jag, att folk inte säker hjälp i tid utan går på allt för länge och sedan har en längre väg tillbaka.

Jag tror också att världen vi lever i idag, med all olik konstig press man kan känna från samhället eller omgivningen, gör att benägenheten för psykisk ohälsa ökar. Dessutom har det ju funnits/finns det ju tabun kring detta att berätta att man mår dåligt, men ju fler som vågar bryta detta desto fler vågar berätta. Det kan vara därför det känns som att allt fler "skyller" på att de lider av psykisk ohälsa.

Vi borde alla bli bättre på att lyssna till oss själva tror jag. Och vi känner oss själva bäst. Sedan kommer det alltid att finnas de som använder ursäkter för att slippa undan...

Det finns olika sidor av allt, men ju mer man diskuterar desto klokare blir man så det är bra att du lyfter detta eftersom det skapar diskussion och eftertanke :)

Svar: Tack för din kommentar Malin, jätte bra poäng med att vi borde bli bättre till att lyssna på oss själva! Tycker just att det är bra att kunna diskutera dessa saker, även om man är inblandad eller inte både för att bli klokare och för att kanske på hjälp. :)
Ida-Marie

7
Anonym

Hej! Tack för att du delar med dig av dina tankar :)

Precis som de tidigare kommentatorerna redan påpekat, så är psykisk ohälsa inte något man kan "tänka sig positivt" ur. En deprimerad person _kan_ fysiskt inte tänka positivt. En svårt deprimerad person har redan gett upp. En (svårt) deprimerad person ser ingen anledning att fortsätta kämpa, och det är sjukdomen som ger oförmågan att tänka positivt. En kemisk omöjlighet, eftersom depression enligt dagens medicinska kunskap anses bero på en obalans i hjärnans signalsubstanser. Kognitiv beteendeterapi strävar ju efter att få personen att tänka mer positivt men det är inte "sådär bara" att göra det. Någon kan inte tvinga en deprimerad person att tänka positivt, och när det är svårt att ens komma sig upp ur sängen på morgnarna är att "tänka positivt" inte det första på ens prioritetslista när man ska försöka få sin vardag att fungera. Ngn som "endast" lider av t.ex. Ångest kan kanske i högre grad se att hens sjukdom är något som det går att göra något åt. Och som du själv skriver, kan social fobi t.ex. Bero på dåligt självförtroende, och det är självförtroendet som måste åtgärdas innan man kan bli fri från fobin. Det betyder inte att personen inte skulle ha social fobi. Alla psykiska sjukdomar har någon bakgrund, om det så är ärftliga benägenheten att bli sjuk eller traumatiska upplevelser i barndomen. Min egna psykiska ohälsa beror på min dåliga relation till min mamma, vilket har lett till att jag ser mig själv som värdelös, har ångest för allt jag säger och gör och tror inte att någon påriktigt gillar mig. Jag vet att det inte är sant. Men är du seriös med att det inte går att säga att jag har depression, generaliserat ångestsyndrom, ätstörningar och social fobi i och med att jag egentligen _bara_ har problem med självkänslan? Någon som påriktigt har blivit diagnosticerad med en psykisk sjukdom överdriver inte. Någon som inte varit psykiskt sjuk vet inte hur handikappande en psykisk sjukdom kan vara. Någon som skämtsamt påstår att hen är deprimerad när hen är lite nere gör samma misstag som en som kallar en handikappad människa "cp-skadad" som skällsord. Psykisk ohälsa måste tas på allvar, och det att personer pratar om psykiska sjukdomstillstånd som vardagliga saker (trots att de själva inte är sjuka) gör att psykisk ohälsa inte tas tillräckligt seriöst. Finland är ett av de länderna i världen där självmordsstatistiken är som högst. Stigmat för att komma ut med psykisk ohälsa är fortfarande väldigt hög, medan det är rätt enkelt att säga "jag har diabetes", som exempel. Personligen skulle jag säga att svår depression är mer handikappande än jag antar att det skulle vara att mista ett ben. Jag skulle gladeligen ge upp mitt ben ifall det skulle ge mig förmågan att "tänka positivt".

Däremot är det viktigt att _våga_ prata om hur man egentligen mår. För just som du skriver, om man skulle våga säga " nå de e nu kanske int så bra..." när nån som artighet frågar hur läget är skulle kanske flera kunna få hjälp för sina sjukdomar.

VIktigt också att påpeka att ångest är en känsla som vem som helst kan ha, medan ångestsyndrom är en sjukdom som kräver vissa kriterier för att uppfyllas. :)

Svar: Tack för att du bidrog med all fakta! Valde som sagt att inte ta med det i inlägget för jag antog ju nog att de flest som kommenterar är insatta i ämnet, eller åtminstone har en inblick i det.
"Och som du själv skriver, kan social fobi t.ex. Bero på dåligt självförtroende, och det är självförtroendet som måste åtgärdas innan man kan bli fri från fobin. Det betyder inte att personen inte skulle ha social fobi."
- Självklart kan de ha socialfobi, men när jag hör hur fler och fler stora svenska youtubers använder uttrycket utan att ha ens besökt någon läkare, så har flera ungdomar börjat tro att det är någon man ska ha i dagens läge.. Det är så synd!

" Men är du seriös med att det inte går att säga att jag har depression, generaliserat ångestsyndrom, ätstörningar och social fobi i och med att jag egentligen _bara_ har problem med självkänslan?"
-Här menar jag självklart inte så som du får det att låta. En person som på riktigt är deprimerad och har symptomen så ska självklart kunna säga det. Det jag pratar om är att vi kanske inte ska göra dessa ord så himla "vardagliga", jo kunna prata om dem men inte använda uttrycken för att beskriva typ "oj, jag är orolig över en tent" så säger många "jag har så ångest inför tenten". Sådana gånger önskar jag folk skulle välja andra ord för att uttrycka sig.

Men tack för din kommentar än en gång. Välformulerad och tydlig, synd att det inte kom namn med!
Ida-Marie

8
Cherie

Jag förstår vart du vill komma med det här. Men när du säger det är många som fått psykisk ohälsa på senaste tiden, så skulle jag vilja påstå att det är tack vare att man VÅGAR säga "Hej, jag lider av psykisk ohälsa" utan att man tittar snett på dem.

När du säger att kroppen kan skapa ångest för att man inbillar sig det. Ångest är nog inget man VILL framkalla om man faktiskt mår bra, känner man att man behöver framkalla ångest så mår man inte bra.

Och att tänka positivt är nog fan i mej lättare sagt än gjort. Att säga att jag inte får vara ledsen för att någon annan har det sämre än mej är samma som att säga att jag inte får vara glad för någon annan har det bättre än mej. Jag vill inte att vi ska förminska någons känslor. Alla har rätt att känna precis så som de känner.
Sen är vi inga "super women" allihop som orkar och klarar av att stressa dagar i ända. Vissa lider mer av stress än andra. Vissa klarar av stress i större mängder medan andra inte klarar av stress överhuvudtaget.

Du har en poäng och du har all rättighet att diskutera ämnet även om du inte lidit av psykisk ohälsa. Det har inte jag heller, inte så pass att jag skulle kalla det psykisk ohälsa. Men jag måste bara få säga min åsikt.

Svar: Tack för din kommentar Cherie, förstår nog vad du menar. Självklart menar jag inte att man aldrig får vada ledsen. De ska man så klart få vara. Det jag menar är att om man själv märker hur ofta man är ledsen, att man ytterst sällan kanske skrattar och känner att det hela tiden är jobbigt.. Då kanske man kan försöka lyfta fram det positiva för att själv orka! Klart jag också har hemska dagar, men jag vill inte fastna i de tankarna, så då väljer jag att försöka hitta något bra istället!
Som jag i tidigare kommentarer sagt, JA det är bra att folk VÅGAR prata om det. Bara man kommer ihåg HUR man pratar om det. Jag tror inte att vi är Super Heros, men jag ser människor som på riktigt varit på botten och ändå tagit sig upp, de beundrar jag. Sedan finns det de personer som bara ger upp, och det är dessa just som jag önskar att sku hitta den kämparglöden och viljan till att må bra!
Ida-Marie

9
linnea p.

Jag har fått bilden av dig att du är jättesnäll och alltid menar väl, men här känns det tyvärr ändå som att du driver vidare på stigmatiseringen. Att du noterat att det är många som säger att de har problem med psykisk ohälsa och drar slutsatsen att det för många av dem handlar om att hitta en 'lätt lösning', har jag så himla svårt med. Jag tycker bara att du har så fel där, det är inte rätt att förmoda sådant -- ingen främling till dessa människor har rätten att tro sig veta hur det egentligen ligger till. Det är del av den samma stigmatisering som så länge fått så många människor som dras med psykisk ohälsa att INTE våga erkänna att de tampas med problem i den genren.

Dina sätt att handskas med ledsamhet eller stress fungerar för dig, men detta är dels för att det är just ledsamhet och stress -- d.v.s. tillfälliga KÄNSLOR, i kontrast till något som är diagnosticerbart. Du utgår ifrån dig själv, och det är väl helt rätt sak att göra, men dina erfarenheter är mycket annorlunda än många andras så det blir osanning när du generaliserar utgående ifrån dem. Att du får känslan av att det t.ex. 'inte är så dåligt som de själva tror' säger egentligen inget om dem. Det är din känsla. Deras är (antagligen) en annan.

Åsikter får alla ha, men det är riskabelt att förenkla och förklara upplevelser/ämnen som en inte har personlig erfarenhet av eller har fördjupat sig i studier av. Är inte heller helt säker på att det här ämnet ens borde ha fokus på 'åsikter', de blir så enkelt skadliga. Istället skulle jag hellre se större fokus på tolkningsföreträdet och att de som är privilegierade intog baksätet. (Fast den diskussionen är såklart en åsiktsfråga, hah.) Din rädsla för att publicera det här inlägget kanske hänger ihop med att du inte har särskilt mycket inblick i ämnet. Med det vill jag inte säga att du inte får ha åsikter eller uttrycka dina tankar, men att jag önskar att du överväger möjligheten att detta ämne är mer komplext än det verkar för dig.

Svar: Tack för din kommentar Linnea. Tvärtom så min rädsla hade inget med det att göra, jag har inblick i ämnet (men jag antog ju att de som kommenterar också har det och att jag inte behöver skriva ut all fakta först om psykisk ohälsa). Det hade att göra med hur rädd jag var för hur ANDRA skulle börja se mig. Det låter ju nu som om du tror att jag är en hemsk människa, och det var verkligen inte det jag ville att skulle ske med detta inlägg. Fastän jag aldrig skrivit om liknande ämnen på min blogg betyder inte att jag aldrig diskuterar om dem. Nu valde jag bara att skriva ner mina tankar istället för att prata om dem med vännerna. Jag förstår precis vad du menar med att alla är vi olika, tänker på olika sätt och som jag också själv skrev vet vi inte hur någon annan har det till 100%. Ingen annan vet hur man mår förutom en själv!
Jag tycker också att ämnet är mycket större och djupare än vad jag själv kan förstå, men det betyder väl inte att jag inte har rätt att uttrycka mig, som du själv säger. Jag har flera gånger tagit baksätet och suttit tyst, nu valde jag bara att sätta mig vid passagerarsätet en gång.
Ida-Marie

http://brygd.net
10
linnea p.

Nejdå, tror inte att du är en hemsk människa. Håller fast vid det jag inledde min förra kommentar med, det var alltså inte så att jag ändrat uppfattning om dig. Det jag sa om inblick refererade till det du själv sa, att du inte personligen lidit av psykisk ohälsa. Menade inte att insinuera att jag kräver en redovisning om hur psyket fungerar eller något sånt, bara att det lätt känns osäkert att uttala sig kring områden som är främmande på ett plan eller annat. Men om det inte är det det berodde på så a-okay! Känns som att vi talar förbi varandra så jag uttrycker mig säkert luddigt. Jag tycker bara att vissa delar i inlägget var endera tämligen ignoranta eller arroganta, även om helheten säkert alltid var välmenande. Det känns lite oförsiktigt, bara. Inget du behöver korsfästas för, för den delen, men du var ju förberedd på motargument så jag hoppas att du inte tar mina åsikter alltför hårt/personligt. Däremot ser jag många poänger här i kommentarsfältet som jag hoppas att alla tar till sig ordentligt och öppet och på allvar.

Svar: Tack för förklaringen, nu förstod jag mycket bättre! :) Jag är inte den bästa på att uttrycka mig med ord, det har jag aldrig varit, så att på ett gott sätt försöka få fram det jag ville är svårt. Visste att det kommer komma motargument, men står också fast vid vad jag skrivit! Som du nämnde i första kommentaren, jag vill verkligen bara väl, verkligen! Jag är oftast en person som lyssnar, men ibland vill jag också kunna säga såsom jag upplever saker och ting. Men tack för dina åsikter Linnea! :)
Ida-Marie

http://brygd.net
11
Charlotta, utbränd och återuppstått

På basen av några kommentarer undrar jag är helt ute och seglar eller om alla läst texten så pass noga för att förstå dess budskap. Redan på den andra raden står det tydligt att texten INTE handlar om själva sjukdomen psykisk ohälsa utan om det att det i dag är så enkelt att bara använda sig av begreppet, även fastän man inte konstaterats lida av detta.

Det är bra att man kan och vågar prata om såna här saker i dag. Förr ansågs ju detta som en svaghet man inte vågade prata om. Man led i tysthet helt enkelt för att slippa "stämpeln" och det var ju förskräckligt...

Tyvärr får jag ibland en känsla av att man ibland tvärtom i dag ska överdriva och dramatisera allting till en ytterlighet (OBS! Påminner! Nu handlar detta inte om de som verkligen mår dåligt). Känns ibland också som att man, lika lätt som att prata om det, accepterar sin situation / sitt tillstånd och bara fortsätter leva i situationen utan att ens vilja göra något åt det.

Varför det blivit så har jag förundrat mig på många gånger. Varför gör man det jobbigare för sig än det i själva verket behöver vara? Har själv personliga erfarenheter av hur enkelt människor använder sig a benämningarna stressade, utbrända, deprimerade etc. utan att egentligen veta allvaret i dem. Kan inte ens beskriva mina känslor de gånger jag hör detta. Kämpar själv sedan tio år med en kronisk fysisk sjukdom som resultat av en allvarlig kollaps. Har dock valt att inte låta domen "utbränd och kollaps" styra över mitt liv, vara ett hinder eller en ursäkt för mina handlingar. Insåg rätt snabbt att det mycket är upp till mig själv hur jag mår. Hur kan jag förvänta mig något av min omgivning medan jag själv sitter och tycker synd om mig själv? Har verkligen kämpat med att fokusera mig på det positiva och goda och inte sörja över det jag för tillfället inte har. Har lärt mig att leva i nuet och ta vara på de fina stunder och fantastiska människor som finns i min närhet. Har förändrat sånt jag mår dåligt av, vilket ofta har inneburit min egen inställning till saker, situationer och andra människor. Är verkligen glad att jag inte bara gav upp och accepterade min situation utan valde att tänka positivt, tro på mig själv, kavla upp ärmarna och "jävlar anamma" göra mitt yttersta för att komma tillbaka. Tack vare det och mycket stöd, tålamod och förståelse från mina närmaste mår jag så mycket bättre idag - Man kan mer än man tror bara man tänker positivt!

Svar: Tusen tack för din kommentar Charlotta, och tack för att du läste och förstod vad inlägget handlade om! Tycker dina ord är väldigt inspirerande, och lyfter hatten till dig för att du är en kämpe och orkar tänka positivt! Jag tror att innerst inne finns det en kämpare inom oss, vi måste bara använda den vid rätt tillfälle! Så är det underbart hur du avslutar med ett motto jag använt enda sedan jag var liten, man kan verkligen mer än man tror! Tack!
Ida-Marie

12
Emmi

Jag måste helt ärligt säga att jag håller med dig. Tycker du formulerade dig fint och på ett snällt sätt dessutom. Jag känner också att detta uttryck blivit rätt vanligt under de senaste åren, och att det plötsligt är såååå många som lider av psykisk ohälsa. Det kan ju faktiskt också vara så att man skyller sitt dåliga självförtroende (t.ex.) på det, bara för att det känns lättast så. Bra skrivet, jag ser fram emot att läsa fler inlägg som detta! :-)

Svar: Oh tack för din kommentar Emmi! :) Känner att det gick relativt bra att publicera om det här ämnet så jag kommer säkert att fortsätta lyfta upp starkare ämnen också! :)
Ida-Marie

http://sevendays.fi/emelie
13
Grön i Åbo

bra ida!! Många människor mår säkert dåligt men många använder det också som en ursäkt då de inte borde det. Helt rätt skrivet av dig! Och det där att få skriva vad man vill på sin blogg är så viktigt, man blir ibland rädd för vissa kommentarer man får. Folk har också sagt till mig "skriv inte det där igen" och det gör mig bara så sur. Fortsätt skriva! Och jag tycker att människor som läser det här inlägget borde läsa det lite noggrannare och inse att din poäng (åtm hur jag förstod den) var att det absolut finns de som på riktigt är sjuka men också att det finns de som hittar på. Det är två helt olika saker och jag tycker att det var bra att du tog upp det! Ha det fint<33

Svar: Åh, tusen tack Julia! Jag blir så glad av att folk faktiskt förstår vad jag menar! Självklart önskar jag att ingen skulle behöva må psykiskt dåligt, men jag tror också att vissa av oss är starkare än vad vi kanske tror! Tack för din kommentar! <3
Ida-Marie

http://groniabo.ratata.fi
14
Elin

Jag förstår alla kommentarer här, och just därför skrev jag om vikten av att vara försiktig. För det är så lätt att missuppfatta! Jag förstod din poäng, men kunde även förstå att det går att tolka det på flera sätt tyvärr. Gå gärna in och läs mitt inlägg Ida :)

Jag hoppas bara att ingen med psykisk ohälsa, vare sig den är diagnosticerad eller ej, börjar ifrågasätta sig själva eller se ner på sig själva. Många av kommentarerna här har fina poänger!

Svar: Läste just ditt inlägg, tyckte det var riktigt bra! :) Håller med om att många kommentarer här har bra poänger, och jag hoppas att ingen tar alltför illa vid. Jag är medveten om att alla inte kan tycka och tänka lika, och vet att folk inte kanske gillar allt jag skrev.
Ida-Marie

http://nouw.com/elinwistbacka
15
Malin

Jag tror att jag förstår vart du vill komma, men inlägget sticker mig ändå väldigt mycket i ögonen. Ja, folk skulle säkert må bra av att tänka mer positivt men t.ex. en deprimerad person KAN inte tänka positivt. Och ett stort problem jag ser med dina argument och i kommentarerna är det om att många överdriver sina problem. Vem är du att avgöra hur pass dåligt personer mår? Hur kan du veta vad som händer i deras huvuden? Vad de känner? Hur de mår när de är ensamma hemma och inte orkar kämpa längre? För ett par år sedan var det otroligt tabu att må dåligt, att människor i dag vågar säga öppet hur dåligt de mår är enbart positivt och minskar stigmatisering. Att skriva ett sådant här inlägg ger tyvärr motsatt effekt och kan få sjuka människor att må sämre.

Svar: Jag vet som sagt att jag inte har rätt att avgöra hur en person mår eller känner, jag är ingen övermänniska! Dock har jag ändå tankar och åsikter om ämnet, och tänkte att jag vill dela med mig.
Ida-Marie

16
Jasmine - Mitt gröna samhälle

En liten kommentar från en som varit deprimerad och nu är relativt "frisk".

Idag känner jag mig relativt frisk från då jag gick i gymnasiet och ville ta livet av mig flera gånger per månad eftersom jag kände mig så värdelös och ensam. Även då var jag alltid glad och social i skolan, men hemma så grät jag mig till sömns och hatade mitt liv.

Såhär i efterhand så är jag tacksam att jag lyckades komma ur den mörka cirkeln. Med hjälp av stöd från min pojkvän och besök hos psykologen så kom jag ur mörkret.

Idag så är jag väldigt tacksam och glad att få leva. Jag tänker väldigt positivt på saker och ting, speciellt eftersom det hjälper mig att inte falla tillbaks dit i mörkret.

På samma sätt så känner jag att ditt inlägg borde då vara riktat till folk som mår bra (som jag idag) och hur de inte ska "börja" må dåligt. Men ändå får jag (och många andra som kommenterat) mer uppfattningen om att ditt inlägg riktas lite till de som just nu mår psykiskt dåligt (jag när jag gick i gymnasiet).

Din poäng var att skriva om att folk säger uttrycken "deprimerad"/"ångest" så ofta, men min egna åsikt är att även om jag mått otroligt dåligt (att vilja ta självmord är ganska grovt i min mening) så har jag aldrig ifrågasatt en enda människa som också mår dåligt, även om det enbart är stress över ett prov.

För mig är det början på ett helvete, och som många andra kommenterar så är det en nål i en höstack att störa sig på att folk uttrycker sig att ha depression eller stressar, när själva stigmat att inte få säga hur dåligt man mår är så otroligt mycket viktigare, i alla fall för mig.

Skulle jag må dåligt just nu skulle jag troligtvis må ännu värre efter det här inlägget, men jag kan ta det rationellt idag när jag ändå mår ganska bra. Du skriver att du vill hjälpa, men jag måste säga att enligt mig så fokuserar du på fel saker.

Däremot är jag glad att folk ändå kommenterar, för det är viktigt att prata om det här! <3

Svar: Tack för din kommentar Jasmine, och för att du skrev om dina egna upplevelser! Starkt av dig att ta dig ut ur den onda cirkeln <3
Som jag nämnde i en tidigare kommentar är jag inte den duktigaste på att uttrycka mig i ord, men jag försöker, och jag vill som sagt inte såra någon och att någon ska ta inlägget på fel sätt. Ibland känns det som att man måste hela tiden akta sig för att trampa någon på foten, och när man gör det så får man en hel del skit.

Du säger själv i din kommentar så inlägget riktas till dem som "mår bra", men självklart vet jag att vem som helst kan läsa detta och tolka inlägget på olika sätt. Så är det i varje inlägg, i varje syfte, i varje ämne. Alla tolkar vi saker och ting på olika sätt.

Synd att du tycker jag fokuserar på fel saker, jag nämnde ju sånt som rör mig själv, och sådant jag upplevt.

Du har rätt, roligt att se så många kommentarer. Det är ett tungt ämne, men visst ska vi kunna prata om detta!
Ida-Marie

http://mittgronasamhalle.ratata.fi/blogg/
17
Sandra Emilia

Nu lär väl jag också få massa skit men det du nyss skrev ner Ida kunde lika bra ha kommit ur mitt huvud :) Och då har jag läst igenom alla motargument i kommentarsfältet.

Det jag inte kan förstå är att många av de som ger motargumenten verkligen inte verkar förstå ditt inlägg Ida?! Du klankar ju verkligen inte ner på de som är psykiskt sjuka eller på själva sjukdomen! Utan på att det verkar ha fått en annan vändning och en del människor börjat använda ordet psykisk ohälsa bara för att det är trendigt och "enkelt"...

Alltså för att förtydliga min åsikt här då återigen, jag klankar inte heller ner på nån som är psykiskt sjuk och jag tycker det är mycket bra att de som idag är det vågar berätta det utåt. Men fortfarande tror även jag att många andra använder det som en ursäkt, för att det är trendigt. Jag tror nog att många skulle må fruktansvärt mycket bättre av att vara lite mer positiv i vardagen. Jag menar bara det, herregud hur svårt kan det vara att undvika bara en sån mening som att "fy fan vad det är dåligt väder idag", eller "usch vad mycket trafik det var idag", för det finns ju verkligen jobbiga människor som tjatar om dessa saker DAG UT OCH DAG IN! Om alla redan kunde börja vända på det tankesättet tror jag nog vi alla skulle kunna må lite bättre...

Svar: Tack för din kommentar Sandra! Du lyfter också upp det som jag önskar många andra skulle tänka på!
Ida-Marie

http://sandraemilia.com/
18
Erica

Jag förstår ditt tänk. Jag har varit sjuk sen jag var 13, jag har det många får, vad jag själv tycker utkastat en psykiskt sjukdom hur som i dag, bipolär sjukdom. Det hette tidigare manodepressiv sjukdom, då jag fick den. Nej, hade ingen bra uppväxt heller, men den drar jag inte, för nu var det sjukdomar.
Jag lider på helt annat sätt än så jag läst att många uttryckt. Jag har legat inne ett antal gånger, självmordsförsök, paranoia, vanföreställningar m.m
Jag tycker inte att det är schysst att kasta orden psykisk ohälsa ur sig hur som helst där till slut andra inte tycker att det är viktigt längre, att man inte blir tagen på allvar pga allt detta (jag är 32 nu) jag kräver inte att man förstår hur jag tänker, det gör inte många. Jag är en djup människa, med många funderingar o framför allt erfarenhet o fått av den kunskaper. Det gör försäkringskassan nu, ändrar om så att både psykiatri ska bli bättre, men svårare för alla med affektiva allvarliga psyk-sjukdomar, kommer att få det svårare med de. En del diagnoseringar ska man inte vara sjukskriven för längre. Går att läsa om på dagens vf.se samt solrosupproret.
Tycker det är bra att du tar upp det.

Svar: Tack för din kommentar Erica, och för att du delade med dig av din upplevelse!
Ida-Marie

19
Nadja

Efter att ha läst alla kommentarer, både de som håller med och de som inte gör det måste jag ändå tillägga:

Vii har yttrandefrihet i vårt land. Med yttrandefrihet kommer också ett ansvar. Vi har rätten att säga vad vi vill, men skyldigheten att ta ansvar för vad vi säger. Sekunden vi yttrar oss har vi också tagit på oss ansvaret för hur det vi sagt påverkar andra. För reaktionen vi i den stunden får, beror enbart på grund av det vi yttrat oss. Så yttrandefrihet, men med viss skyldighet/ansvar också för hur vi påverkar andra. Detta gäller allt, inte bara texterna i detta inlägg.

Det jag egentligen ville säga var det här;
Trendigt eller inte, att 'inte förstå' eller anse att personen som säger att hen är stressad/deppad/mår dåligt inte skulle vara det utan att personen 'överdriver' - det är aldrig okej . Klart att folk _kanske_ överdriver någon gång, en helt vanligt person, som du och jag, men att 'störa sig' på dem och att förminska det de säger för att de kanske just då känner så, det är ändå kanske något man kan fråga personligen av dem just då, och inte som ett helt inlägg? För genom att skriva ett inlägg drar man ju 'alla' över en och samma kam. Alla som yttrat orden någon gång, både den som menade det och den som kanske överdrev. Kanske det vore bättre att varje gång fråga då personligen "är du så stressad/deppad/ just nu, eller känns det bara så? Kan jag hjälpa dig på något sätt?"

Det känns fel att förminska alla som säger det eftersom man aldrig kan avgöra exakt hur den personen känner sig i den stunden. Kanske personen känner sig exakt så deprimerad som den säger sig vara _just då_? Kanske personen just i denna stund känner sig så stressad att personen inte vet hur hen ska hinna med varken det ena eller andra. Låt då personen säga och känna så, för i personens huvud är det kanske exakt just så, just i den stunden. Man får aldrig förminska någons känsla. Då förminskar man _jaget_ hos personen.

Vi får tycka och tänka mycket. Klart ni som håller med Ida och det hon skrivit i detta inlägg får tycka så. Lika mycket som ni som inte håller med Ida får tycka så. För vi har ju rätten att 'få tycka och yttra oss', men med det där ansvaret jag pratade om innan. För med det ansvaret har vi också en skyldighet att tänka efter hur det vi säger påverkar andra. Förringar vi någons riktiga känsla genom att säga att de överdriver? Förringar vi någons depression (fast tanken ej var så Ida från början, jag förstod det)? För är det värt att yttra allt, för att vi har rätt till det, när det kommer att såra någon? Har vi rätten till det?

Jag vill ej kritisera någon personligen genom min kommentar, utan få folk att reflektera på hur vi yttrar oss. Tanken var säkert god hos alla som skrivit här, men reflektera över hur det vi kommenterar/skriver kan mottas. Kan det såra, är det då värt det?

Svar: Tack Nadja, jätte bra kommentar! Vet själv att vi måste vara försiktiga med vad vi pratar om, men ibland känns det fel att vissa får prata om ett ämne, och andra inte.. Det finns MASSOR med bloggar som tar upp ämnet och ÄNNU FLER som kommenterar. Jag trodde väl bara att jag också skulle få säga min åsikt om själva uttrycket psykisk ohälsa.
Ida-Marie

http://nadjuska.blogg.se
20
Charlotta...

...hur vill n ha det egentligen? Alla verkar mycket överens om att det är bra att vi kan prata öppet om dessa känsliga ämnen i dag och att det är bra att ha åsikter. Likväl vrider och vänder man på ord för att ge texter en annan mening och sig själv rätten att fördöma en åsikt som inte passar ens egen... Kom igen! Hur tydligt måste en text skrivas för att den inte ska förvridas för att kunna misstolkas?

Har svårt att förstå någon skulle börja må ännu sämre av att läsa detta. Tvärtom! Jag läste den med lättnad. Äntligen någon som vågar med ord säga det många tänker! Det finns faktiskt en viss skillnad på att verkligen lida av psykisk ohälsa och att bara av någon orsak ansvarslöst använda dessa benämningar utan att ens förstå allvaret eller konsekvenserna i dem...

Personligen blir jag skitförbannad på de mindre vetande personer som missbrukar dessa allvarliga ord som psykisk ohälsa, utbrändhet, depression mm. Ja, jag vågar kalla det missbruka! Den som verkligen har genomgått detta helvete vet vad det handlar om och känner med all säkerhet en viss frustration i vissa situationer inte värda att nämna...

Tufft att våga skriva om detta, trots att du visste många kommer att tvista dina ord för att kunna missförstå texten. Hade själv inte lyckats uttrycka mig så finkänsligt och diplomatiskt. Låt oss hoppas denna skrämmande trend går lika snabbt över som andra trender och den inte hinner förstöra tillvaron för allt för många och unga. Mycket som kunde ha undvikits har redan skett. Det räcker nu...

Svar: Tack för din kommentar!
Ida-Marie

21
Pernilla

Jag skrev för ett tag sedan ett inlägg som tar upp det här med riskerna när man försöker leta efter sjukdomsbedragare. Många sjuka (fysiskt eller psykiskt) har redan jättesvårt att ta steget till att prata öppet om sina problem. De känner sig ofta så misstrodda att de förblir tysta. Psykisk ohälsa finns i olika grader och en del drabbas lindrigare och kan ha lättare att ta sig ur det. Jag måste själv säga att just kommentaren "Du måste tänka positivt!" är en av de allra värsta man kan få när man mår psykiskt dåligt. Man förringar den andra personens upplevelser och det finns inget konstruktivt i det alls. Jag håller däremot med om att det är viktigt att öva sig i att vara tacksam för de små sakerna i livet, men är man tillräckligt sjuk så hjälper det inte mycket heller. En annan sak som man helst inte ska säga till någon som mår dåligt är att "Tänk på dom som har det värre", av precis samma orsak som föregående sak. Det är inte att vara empatisk.
Det här var nu mina tankar och åsikter. Har funderat en hel del på detta som kroniskt sjuk. Bra att det här inlägget väcker diskussion!

Här är en länk till mitt inlägg: http://www.lunganistormen.com/blogginlagg/vi-maste-sluta-med-att-peka-ut-potentiella-bedragare/

Svar: Tack för din kommentar Pernilla, måste säga att jag läser din blogg varje dag för jag tycker du är en av de bästa som lyfter upp just liknande ämnen. Du pratar väldigt bra om hur du har det och det har många gånger gjort det lättare för mig att förstå.
Så alla som läser detta, in och läs Pernillas blogg Lungan i stormen!
Ida-Marie

http://www.lunganistormen.com
22
Julie

Jag ska göra mitt bästa med att vara diplomatisk, men jag kan väl redan nu varna för att jag är ganska förbannad och sårad av detta inlägg. Ta dessa ord från en person som väntade i 10 år på att söka hjälp med mantrat "äh, jag måste bara rycka upp mig, tänka positivt!". Under de tio åren utvecklade jag panikångest.

För så här är det: du kan inte veta vem som mår dåligt och vem som inte gör det. Alla dessa människor som du hör uttrycka ord som deprimerad, ångest, social fobi i onödan - hur vet du att det är i onödan? Det vet du inte. Jag är på ytan en glad och social person, det är hemskt få människor i min närhet som vet om att jag har haft panikångest i 10 år, av rädsla för åsikter som din. Du kan inte på utsidan se hur en människa mår, du kan inte! Att anta att människor slänger sig med termer som tangerar psykisk ohälsa för att det skulle vara något slags "modefenomen" (vilket jag starkt ifrågasätter - snarare vågar flera tala öppet om sitt illamående, vilket är en bra sak) ÄR att ifrågasätta de som är sjuka. Vare sig det var din intention eller inte.

Det är tyvärr faran med att uttala sig om saker som man inte har erfarenhet av - som du ju själv säger, du lider inte av psykisk sjukdom.

Jag ska väl tillägga här - innan någon kommer och påstår att jag förvränger ord - att jag förstod vad du var ute efter i ditt inlägg mycket väl. Men goda intentioner ursäktar inte när man missar målet.

Svar: Tack för din kommentar, synd att du känner som du gör.
Ida-Marie

http://hipsu.ratata.fi
23
Rofa

Har försökt skriva en saklig kommentar här, men låter bara nedlåtande så det får vara. Ville närmast säga att jag inte hittar den poäng som Charlotta säger du gör i inlägget och att det tyvärr åtminstone påverkar min läsning och antar att jag inte är ensam om det.

Skrev själv ett inlägg om ämnet och har en lite annan infallsvinkel än du. Nämner också din blogg och hoppas mycket på att du inte tycker jag gör det på ett osakligt sätt. :)

Svar: Ska läsa ditt inlägg :)
Ida-Marie

24
Cindy

Alltså nu tycker jag ju då att en stor del av er som kommentarer kan försöka läsa om, läsa rätt. Jag tror jag fattar vad du är ute efter Ida, men folk tar ju det väldigt fel. Suck. Ska se ifall jag får ihop ett åsiktsinlägg om detta ;)

Svar: Åh, tack Cindy. Ska bli intressant att läsa :)
Ida-Marie

http://cindymec.blogspot.com
25
Julie

Jag tycker inte alls att det är synd att jag känner som jag gör, åtminstone inte för mig. Kanske för dig om du inte hade väntat dig mothugg? Jag känner tvärtom att det är viktigt att jag känner som jag gör, och också säger det, så att de som verkligen tog skada av din text hoppeligen får känslan av att de inte är ensamma, trots allt. Än mera så när du verkar vara ovillig att ta till dig av kritiken till ditt inlägg.

Du lutar dig på yttrandefrihet. Med yttrandefrihet kommer ansvar för den effekt ens uttalanden har. Ta det. Jag förstår att det inte var din mening att såra, men ibland blir slutresultatet av det man säger och gör ett annat än man tänkt sig och då får man tänka om.

Svar: Jag var beredd på mothugg, det får man vara om man ger sig in i starka ämnen. Vet inte vad du förväntade dig att jag skulle svara tillbaka, menade att det är synd att du blev så upprörd av mitt inlägg. Ville som sagt inte att någon skulle ta illa vid.
Ida-Marie

26
Paulina

Jag tycker det är intressant att läsa ditt inlägg och se hur olika folk har tolkat det. Och på något sätt så förstår jag båda sidorna. Jag förstår också att du inte menat hysa agg mot sjukdomen eller personer med psykisk ohälsa. Jag kan ha uppfattat saken helt fel, men jag förstod det som att det mest är sätten vi uttrycker oss på som du gärna skulle ändra. Jag tror ALLA nån gång hört människor som sagt "Jag får sån ångest bara att tänka på det" eller "Usch vilket väder, man blir ju deprimerad!" Är det vettigt att vi säger dessa uttryck utan att vi vet hur ångest och depression verkligen upplevs? (Pratar inte som vi i du och jag, utan sådär allmänt). Tyvärr kan jag också slänga ur mig såna här kommentarer ibland, utan att tänka på att det kanske verkligen är någons vardag...

Sedan kan jag inte riktigt komma överfund med mina tankar. Har vi i Finland blivit bättre att prata om våra känslor och därför diagnostiseras också flera med psykisk ohälsa. Eller har det blivit så lätt att prata om det att det blivit en trend? Jag känner mig inte tillräckligt insatt i ämnet eller forskning att uttala mig om varken bu eller bä. Kan dock säga att jag upplever att det idag pratas mycket om det och steget att säga "Jag har psykisk ohälsa" är betydligt lägre än förrut. Med diagnos eller utan.
Jag undrar hur andra har upplevt det? Kan det också ha att göra med att min bekantskapskrets blir större för varje år? Nå. Psykisk ohälsa eller inte, jag tror vi alla är överens om att man borde få hjälp. Alla borde få tillfälle att tänka positiva tankar :)

Ursäkta för lite råddigt svar, men jag ville också kommentera 😌😊

Svar: Tack för din kommentar Paulina! Inte alls råddigt, jag förstod precis! :)
Ida-Marie

http://paulinagron.blogg.se
27
Jens

Hej, det har kommit kommentarer på det mesta här i kommentarsfältet redan så det mesta är väl kanske sagt. Men bra skrivet inlägg tycker jag. Jag lider med dem som drabbats av någon form av psykisk ohälsa, har sett olika typer av det både på nära håll och på håll. Jag personligen tycker att skolor, arbetsplatser etc borde gå in och ta ett större förebyggande ansvar i denhär frågan, för jag tror att många psykiska ohälsorn (absolut inte alla) byggs upp av att man under en längre tid kännt sig tvungen att prestera och må något form av mål. Arbetsgivare, arbetshälsovården och skolhälsovården tycker man borde ha verktyg för att i ett tidigt skede se och ingripa i dessa situationer. Jag kan räkna upp säkert 20 människor som jag känner som jobbar heltid 100%, men jobbar i princip 140% för att uppnå deras mål, är det rätt? Att arbetsgivare eller någon annan ger en målsättningar och indirekt kräver att man jobbar på i 180 för att ens komma i närheten av målet. Effektivitet och producering och blivit alltför belastade ord i sammanhanget.
Med detta vill jag lyfta fram att man i ett tidigt skede borde ingripa. Ibland är det t.ex arbetsgivaren som måste ta ansvaret och minska på din arbetsmängd, men ännu oftare kan det vara du själv som bör ta det ansvaret. Avsäg dig uppdrag, projekt etc i tid, lär dig tacka nej till happenings och evenemang, och ta dig tid att ligga på soffan eller annars att bara vara.
Att i ett tidigt skede tacka nej till dylika ting är alla gånger bättre än att smasha in i väggen och vara borta från i värsta fall allt i minst 6 månader. Visst är det alla gånger värt det.
Blev kanske lite off-topic, men nu fick jag det sagt iallafall.

Svar: Tack Jens, väldigt bra kommentar! Håller med om mycket du säger, speciellt om det att om man själv kan ta ansvar och kan göra beslut som gynnar ens hälsa, så skall man absolut göra det. Sedan är det också bra om just en arbetsgivare kan säga "nu borde du ta det lugnt" mo han eller hon märker att det börjar gå för långt!
Tack för att du delade med dig :)
Ida-Marie

28
Marica

Hej, jag gillar dig och jag förstår att dina intensioner var fina, men i detta fall blev det kanske inte helt hundra i skrift.

Men får jag ge ett tips på bemötande och det gäller till alla: en kan aldrig be om ursäkt genuint genom att "be om ursäkt för att du blev sårad" den ursäkten håller inte och för tillbaka ansvaret på den andra personen genom att antyda att dennes känslor är fel. Vill en be om ursäkt kan en använda ord som "jag ber om ursäkt för att jag...*insert valfri handling* i dettta fall då kanske "uttryckte mig slarvigt/oigenomtänkt/utan all fakta" eller enkelt "förlåt att jag sade så, det var dumt av mig" då tar man på sig ansvaret för handlingen och även äger ursäkten utan att insinuera att den andra är den som har likväl har fel.

Och vill en inte be om ursäkt genom att äga både handling och ursäkt så låter en bli helt enkelt. Men en ska inte hålla på och ursäkta den bemötandes känslor.

Svar: Tack för dina tips!
Ida-Marie

29
Linda

Jag förstår nog också precis vad du menade med ditt inlägg och jag hoppas att alla vet att du absolut inte är en person som vill såra någon. Du är en vänlig människa som bryr sig om alla. En riktit fin människa! Det vet du nog själv.

Samtidigt förstår jag också alla de som tog illa vid av inlägget. Det kan nämligen misstolkas. Speciellt av de som redan mår dåligt och har någon form av psykisk ohälsa. Psykisk ohälsa är något jag också har stort intresse för och har sett hur det kan förstöra människor. Själv har jag inte haft någon form av psykisk ohälsa, men är nära anhlrig till en som lidit av djup depression samt psykos och schizofreni. Det är ingen lätt vardag de har och hur man än vill muntra upp och önska att de skulle finna någon ljusglimt, något positivt så går det bara inte. Och det är frustrerande!

Svar: Tack Linda, så fint sagt av dig!!
Ida-Marie

http://lindasjolund.blogg.se
30
Katarina

Har läst många av kommentarerna, men ärligt inte alla. Det är klart att du får uttrycka dina åsikter, men vill helt kort kommentera att jag tror att många som lider av psykisk ohälsa känner just att "överdriver jag? är det på riktigt eller inbillar jag mig bara?". När man i flera år inte tar sig själv på allvar, just för att det känns som att man inte mår tillräckligt illa, kan det leda till att man kollapsar ordentligt. Jag tror att för just såna personer kan ett sånt här inlägg vara oerhört triggande och få dem att må dåligt, eftersom det än en gång känns som att de nog inte mår tillräckligt dåligt.

Jag tänker att om någon säger att de är deprimerade eller utbrända, oavsett om man verkligen tror att det är så illa eller inte, kan man alltid råda dem att söka hjälp. Ju tidigare desto bättre. Det är inget farligt att gå till en psykolog och även en som någon kanske anser tar till stora ord för en tillfällig känsla kan ha nytta av att prata med en professionell för att reda upp det som ställer till det inombords. För vissa räcker kanske bara 1-2 besök hos en psykolog, medan andra kanske då inser att de behöver mer hjälp. Och är det någon som bara säger sig vara deprimerad, kanske de inser att de inte egentligen är det då någon uppmuntrar dem att söka hjälp. Kanske slutar de till slut att använda sig av så stora ord i onödan.

Vet inte om mitt budskap kommer fram, jag hoppas det :)

http://katarinamilly.com
31
Linn

Jag orkar inte läsa alla kommentarer.
Däremot vill jag gärna säga tack för att du överhuvudtaget talar om psykisk ohälsa. Det behövs! Just av den här orsaken.

Jag tänker läsa dig på bästa möjliga sätt och hoppas att det du menade egentligen var att du stör dig på hur folk uttrycker sig, dvs. "åååh jag är så deprimerad idag", för det håller jag med om att det verkligen är irriterande. Och det får du gärna skriva mer om! Däremot tycker jag också att ALLA som befinner sig i en priviligerad position (dvs. i detta fall alla som är psykiskt friska) bör ta ett steg tillbaka och inte ta tolkningsföreträde i detta. Man får ha åsikter om psykisk ohälsa även om man inte själv upplevt det, men man bör i första hand lyssna på dem som faktiskt upplevt det, och inte tala över dem, vilket jag känner att du gör lite, i synnerhet med dina "vad synd att du känner så"-kommentarer
(Fast jag fattar att det kan vara skittråkigt att svara på alla kommentarer! Du behöver inte svara på detta!)

http://linnalice.ratata.fi
32
Jessica

Måste faktiskt säga att jag blir lite illa inombords av detta inlägg. Jag lider av psykisk ohälsa vilket jag gjort i många år pågrund av våldäkt som skett från att jag var 6 år till 16 år gammal. Och på grund av mitt psykiska mående har jag även dragits till dåliga människor, dåliga förhållanden och överlag väldigt dåliga beslut som även gett mig värre psykiskt mående. Och detta är nog något jag verkligen inte visar utåt. De flesta som känner mig beskriver mig alltid som en " super glad typ " med " mycket energi ". Vilket är något folk överlag inte skulle koppa ihop med psykisk ohälsa. Många med psykisk ohälsa blir ju masters på att INTE visa det utåt. Så det känns lite oansvarigt av dig att uttrycka dig med att många du känner säger sig må dåligt men att det inte SYNS vilket får dig att tvivla och tycka att de möjligtvis använder uttrycket för lättvindigt.

Självklart ska alla få diskutera psykisk ohälsa men något som ofta sker när människor som aldrig upplevt det ska säga sitt om ämnet blir det lite skammande. Lite som " kom igen nu, tänk positivt, sitt int där å depp så blir allt bra. " Vilket för mig är något jag AVSKYR höra för det får mig bara att må sämre. Samma med när folk säger att " tänk på allt du har, du sku kuna ha de värre. Tänk sku du bo i Syrien! ". Jaa, tänk om? Säkert skulle jag må hundra gånger sämre men det spelar ju sak samma? Det är ju inte som att jag mår bättre av att tänka på det? Överlag mår jag endast sämre av sånnahär kommentarer eftersom att jag genast får dåligt samvete och känner att jag är " dum " som mår dåligt. Att jag egentligen borde må bra..

Vet inte riktigt om denna kommentar låter väldigt aggressiv nu men vet inte riktigt hur jag ska få fram vad jag vill ha sagt. Menar verkligen inget illa till dig.

33
Lina

Det här inlägget gjorde mig helt otroligt ledsen, och det gör mig mörkrädd att så många i kommentarsfältet håller med om dina åsikter.

När jag för två år sedan led av en utbrändhetsdepression hade jag gärna löst det med att bara "tänka positivt och uppskatta det jag har". Visst uppskattade jag då vad jag hade och var tacksam för mycket, men samtidigt var jag allvarligt sjuk. Jag skämdes otroligt mycket för att jag led av en psykisk sjukdom just pågrund av att jag visste att det finns människor som bevisligen tänker just som du skrivit i det här inlägget. Ifall jag hade vågat vara ännu mer öppen med hur jag mådde då, hade jag tillfrisknat mycket fortare.

Jag vet att du inte menar något illa med ditt inlägg, men ett tips för framtiden: Tänk två gånger innan du skriver om psykisk ohälsa. Du har sårat många med det här inlägget.

http://finalina.ratata.fi/blogg/
34
Celinda

Jag kan förstå det du skriver om att folk använder ord gällande psykisk ohälsa fel. Många säger att de är deppade eller angstiga, när de känner sig lite nere eller stressade.
Men det att så många nu plötsligt lider av psykisk ohälsa är att fler och fler vågar prata öppet om det. Och det är bra. Det är inte någon trend som folk hoppar på bara för att det är roligt att vara sjuk.
Det är fördomar så som de i ditt inlägg som jag har kämpat mot i flera år. Jag bloggar för att få slut på såna fördomar som dina. Jag föreläser för att få slut på såna fördomar som du nämner.

Jag har levt med svår psykisk ohälsa i flera år, och har fått flera år av mitt liv förstört av detta. Då känns det som en rejäl käftsmäll när någon skriver att "man borde uppskatta mer vad man har, för tänk nu på barnen i Afrika" osv. Psykiska sjukdomar är något ingen vill ha. Ingen väljer dem. Alla som lider av dem kämpar nog för att bli friska. Vad är att ge upp? Är det att ge upp att inse att man är så sjuk att man måste få vård och bli långtidssjukskriven? Är det att ge upp att säga högt att man är sjuk? Tänka positivt när man är sjuk? Visst, en bra tanke. Men det är något som bara en som inte själv varit psykiskt sjuk kan slänga ur sig. För din hjärna är totalt uppfuckad när du insjuknar psykiskt. Din verklighetsuppfattning blir snedvriden, du känner antingen absolut inget, eller sen bara ångest.
Du skriver: "Bara för att det är lättare att skylla på det än att ta tag i saker och ting.. Detär tyvärr så som det känns nu för tiden på grund av att så många använder uttrycket och att det blivit så vanlgit på sociala medier. Det finns faktiskt personer som på riktigt lider av svåra sjukdomar, svåra problem och kan inte leva ett vanligt liv på grund av deras hälsotillstånd. Ändå kämpar de och jobbar på sitt välmående! "

Öh? Vad menar du med att det finns människor som lider av svåra sjukdomar och att de kämpar och jobbar på sitt välmående? Och på vilket sätt menar du att psykiskt sjuka inte är sjuka "på riktigt"? Och menar du att vi inte kämpar för vårt välmående, och hur tänker du då? På vilket sätt tror du att jag blir friskare bara för att jag vet att det finns svältande barn och flyktingar och andra problem?? Blir en cancersjuk mänska friskare av att tänka på att det finns barnprostitution?

Vi har yttrandefrihet, och du har rätt att tycka. Men jag skulle aldrig skriva att jag tycker att tex cancersjuka mänskor är si eller så då jag inte vet vad det är att vara cancersjuk.
Det är tack vare inlägg som detta som många inte vågar säga att de är sjuka. Just för att det finns så många som varken förstår eller inte vill förstå. Som kommer med sina "det hjälpte att vara positiv när jag var lite stressad"-typs kommentarer. Man är inte lite stressad när man är sjuk, man är sjuk.
Hu, så arg jag blir. Men tack att du skriver och skapar diskussion i alla fall.
Om du vill läsa hur det är att vara psykiskt sjuk "på riktigt", varsågod och följ min blogg på www.borderland.fi

http://www.borderland.fi
35
Conny

Ditt inlägg belyser tyvärr mest din egen ovetskap om psykiska sjukdomar. Du pratar om ångest och stress som om de endast är små skrubbsår när de i verkligheten är öppna benbrott. Det låter som om du förväxlar ångest med "morkkis". Har du sett någon när den är som mest nere i en depression? Har du träffat en människa som lidit av ångest i månader resulterande i att personen i fråga inte sovit på flera månader? Vården för psykiskt sjuka är i barnskirna i vårt land och attityder som dina är något vi alla behöver jobba bort. Hur kan du t ex tycka att en psykiskt sjuk är friskare än en somatiskt sjuk? Är man mindre sjuk om man brutit vänster ben jämfört med höger? Läs in dej i ämnet!

http://www.connykarlsson.com
36
Ida S

Jag hade egentligen inte tänkt kommentera detta men känner ändå att jag måste. Du säger att du inte själv lidit av psykisk ohälsa men ändå har rätt att utrycka dig i ämnet, och visst har du rätt till det, vi har yttrandefrihet i det här landet. Samtidigt tycker jag att det kanske inte är så smart att uttrycka sig i något som man inte riktigt vet något om själv. Det är också därför du fått så mycket kritik, men det förstår du säkert själv.

För det första: psykisk ohälsa i alla dess många former är riktiga sjukdomar och riktiga tillstånd i hjärnan. Det går inte bara att tänka positivt och fortsätta vidare. Man ser inte det positiva helt enkelt, i alla fall inte om man är i en depression. Det är ju det som är problemet. Hjärnan fungerar inte på samma sätt som när man är frisk. Och då behöver man hjälp. Jag förstår att det är svårt att förstå sådant här då man själv inte varit med om det. En i min närhet hånskrattade åt mig då jag sa jag var deprimerad, och sa jag inte har någon aning om vad en depression innebär. Jag fick höra att jag överreagerar då jag sa jag inte klarar av att se en våldsam film på grund av att det triggar min ångest. Ett par år senare, då samma person själv drabbades av panikångest har hen plötsligt sagt att nu förstår hen mig på ett nytt sätt. Som sagt: man förstår inte förrän man varit med om det själv.

Sedan: Psykisk ohälsa i alla dess former ÄR vanligt. Problemet är bara att det varit en tabu över det hela, en tabu som nog finns kvar men håller på att lösas upp. Jag tycker det är fantastiskt att folk har börjat prata om det, men jag skulle definitivt inte kalla det en "trend". Det är nog ingen som vill stämplas som psykisk ostabil om man faktiskt inte på riktigt har problem och vill dela med sig. Och att våga lyfta upp det då man mår dåligt, det är jävligt starkt. Jag tycker att det är jätteviktigt att problemen med psykisk ohälsa äntligen lyfts upp. Jag själv förstod inte att jag hade social fobi före jag läst andras inlägg om saken och känt igen mig i varje punkt. För folk pratade inte om sådant när jag växte upp. Skulle det ha gjorts det så skulle mitt psyke nog inte ha behövt sjunka så lågt som det gjorde, för jag skulle ha sökt hjälp tidigare.

Summa sumarum: Jag förstår på ett sätt vart du vill komma med den här texten, men tyvärr lyckades du nog inte. Visst kanske det finns sådana som använder begrepp felaktigt, men om de är sjuka eller inte är inte din uppgift att avgöra. Alls. Jag förstår varför så många blivit sårade över dina skriverier. Jag blir det delvis också.

Det skrivs mycket om psykisk ohälsa nu, och det är jättebra. Men kalla det inte en trend, snälla.

Namn

Mail

URL



Kom ihåg mig?
Trackback
google-site-verification: google5984d66a20744008.html