Ida-Marie Jungell
Vet ni vad, vi lär oss handskas med misslyckanden och motgångar. Det skall få oss att växa och utvecklas, kämpa och gå vidare.. men ibland sku de kännas så mycket bättre om de någon gång skulle gå som man tänkt sig. Idag fick jag sista resultate från skolorna. Ni kan säkert gissa hur det gått.
 
Underkänd. Inte antagen. Inte beviljad. Jag blev alltså utan studieplats, åter igen. Inte nog med att det händer i år igen, jag kan räkna hur många nej jag fått från skolor genom åren:
 
2012: 2 st
2013: 7 st
2016: 1 st
2017: 5 st
 
Jag har flera gånger sökt till samma utbildning, jag har läst extra kurser och gjort en hel del förhandsuppgifter, men det räcker inte. Åter igen misslyckas jag, åter igen är det dags att börja luta vidare mot en plan B. Jag hade så höga förväntningar den här gången. Så mycket som jag ville och hoppades med hösten. Nu krossades alla de förhoppningarna.. Jag borde väl lära mig att sluta hoppas och planera för mycket. Inget går någonsin som jag tänkte mig. 
 
 
 
I senaste inlägget försökte jag hållas positiv, och jag skall nog försöka gå vidare ganska snabbt, men nu är jag bara arg och besviken. Det får jag väl vara. Arg på mig själv, arg på skolorna, besviken på mig själv för att jag misslyckats och för att jag inte räcker till. Åter igen. För 15:e gången. Jag orkar inte med fler misslyckanden, det är väl bara dags att inse att jag inte skall studera mera.
 
Åtminstone har jag en lägenhet, min pojvän, mina vänner och mina hobbyn att se fram emot. För vad som än händer och hur det än går, så siktar jag åtminstone på Åbo till hösten. 
 
Även om det inte blir studieliv, så blir det Åboliv
 
 
bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar Bloggtopplistan för Finlandssvenska bloggar - Bloggar.fi
Grattis till alla er som redan fått svar på era inträdesprov och ansökningar. Många av mina vänner har fått fortsatta studier, nya studier och kommer påbörja nya utmaningar till hösten. Åter igen sitter jag med en klump i magen och väntar på mina svar, Åbo Akademi ansökningarna gick åt skogen, så nu har jag bara en chans kvar. Hoppas på att jag gjorde mitt bästa och kanske får en chans i Turun AMK. Jess, sökte alltså till en finsk utbildning (och engelsk) och hoppas jag får svar senast nästa fredag. 
 
Nu är det lite déja vu till förra sommaren, då jag hoppas på att ha enplan för hösten men allt föll isär. Nu vill jag känna mig mera förberedd och ha fler möjigheter så passar på att också söka arbete. Även om jag inte får studieplats, så skulle ett nytt arbete kunna vara intressant. Dessutom har jag ju kommunuppgifterna att också delta på under hösten, så det blir spännande. Inte är hösten helt tom för mig trots allt.
 
Anyway, ville bara uppfatera om läget, att jag åter igen väntar på svar och hoppas på det bästa. Tror att jag inte ska ha allt för höga förväntningar, utan ta det som det kommer. Hur det än går, så försökte jag mitt bästa! 
 
Hösten 2017, vilka utmaningar du än har åt mig så tar jag emot de! 
 
 
 
Åtminstone får jag spendera hösten med bland annat dessatjejer, fina tjejer! 
 
 
 
bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar Bloggtopplistan för Finlandssvenska bloggar - Bloggar.fi
För en månad sedan kom jag och min pojkvän hem från Malta var vi spenderat vår semester. En underbar vecka, på ett mysigt ställe och vid ett snyggt hotell. Kan absolut rekommendera både hotellet och landet för de som är intresserade, så glöm inte att jag verkligen gillade både plats och boende. Det som hände har inget med varken hotellet eller landet att göra.
 
 

 
Sista dagen på Malta, vi hade solat, simmar och njutit av en underbar dag på stranden. Vi hade redan checkat ut från hotellet och lämnat våra väskor i ett "luggage-room", för att sedan kunna färsha upp oss innan flyget. Klockan var strax före fem på eftermiddagen, poolområdet var nästan tomt och jag tog mina saker me mig för att färsha upp mig. Nära poolen fanns två omklädningsrum, ett för kvinnor och ett för män. Det var helt tomt, enda jag såg på plats var en av hotellpersonalen som nyligen stängt poolområdet. Det finns endast en dush i omklädningsrummet för kvinnor, "skönt att jag inte behöver köa" tänkte jag och stängde dörren efter mig. 
 
Steg in i dushen, lade på det varma vattnet och sköljde bort sanden mellan tårna. Det enda jag kan tänka på är vilken bra dag vi haft, och hur nöjd jag är över veckan på Malta. Jag hör hur dörren går upp och tänker att jag ska skynda mig så ingen måste vänta på mig. Känner plöstligt en skugga bakom dushdraperiet och anar att någon annan också vill snabbt iväg på middag innan flyget åker, men när jag ser bakåt så ser jag bara en konstig skugga. En sned skugga, som far från sidan av duschen upp mot övrekanten. Och där ser jag den.
 
En hand håller i en telefon, som är riktad mot mig, som filmar mig. Känner genast igen märket på telefonen, och registrerar telefonskalet, och utan att tänka desto mera sliter jag upp draperiet och skriker "what the f*ck are you doing?". Jag ser ett skräckslaget ansikte av en ung kille, säkert i samma ålder som mig, innan han vänder sig om och springer ut. Det värsta är att jag känner igen honom, han jobbar på hotellet. En av hotellets egen personal har stått och smygfilmat mig i duschen.
 
I ren panik sliter jag tag i handduken och springer efter honom, men när jag kommer ut i korridoren har han hunnit iväg. Med gråten i halsen far jag upp mot receptionen, med endast handduken på mig och med genomvått hår. När jag ser receptionisten brister jag ut i tårar, det slår mig vad som hänt. Han har utnyttjat mig, filmat mig när jag är naken i duschen. Jag får en panikattack och kan knappt prata, receptionisten och en av hotellarbetarna kommer fram till mig och försöker förstå mina ord. Tillslut ser Anders mig och kommer mot mig, jag försöker berätta vad som hänt men ingen tycks förstå. 
 
Tillslut kan jag äntligen prata, tårarna rinner men chocken lägger sig, jag förklarar för alla vad som hänt och till slut kommer hotellets manager fram till mig. Han är bestämd, och väljer genast att tro på mig. Anders hämtar mina saker, och jag får fara upp till ett hotellrum för att lugna ner mig. När jag kommer upp till rummet drar jag för alla gardiner, kollar alla skåp och låser in mig på toaletten. Stiger in i duschen och brister ut i tårar. Så många tankar går igenom mitt huvud. Vad har egentligen hänt mig? Varför gjorde han så mot mig?
 
När vi båda fått duscha, vila och lugnat ner oss sätter vi oss ner med hotellmanagern. Under tiden vi varit uppe på rummet hade han ringt till hela sin personal, men ingen erkänner. Av de kännetäcken jag gav vet han precis vem jag såg, och sade att han absolut tror på mig och kommer kräva ett erkännande. Plötsligt knackar det på dörren, managern öppnar och de pratar på maltesiska. När han kommer tillbaka berättar han att det var killen som kommit fram och valt att erkänna, han kände sig skyldig och ville be om ursäkt.
 
Jag ville aldrig mera se på honom, och Anders var så arg så han skulle ha kunnat slå söder honom. Så vi ville inte se honom mera. Ett förlåt kan inte ta tillbaka det han gjort, så som han fått mig att må. Efter en kopp kaffe, och ett långt samtal med managern visade sig att killen kommer få det han förtjänar. Sparken och en svart stämpel. Han kommer aldrig att kunna få arbete inom branschen igen, och knappast få arbete på Malta igen. På grund av att vi skulle hem samma dag, kunde vi inte lämna och vittna för polis, så det blev ingen anmälning. Hotellmanagern lovade dock att se till att killen inte kommer så lätt undan. 
 
För att inte avsluta resan på ett så hemskt sätt, fick vi spendera kvällen med en underbar Maltesisk middag med både vin och andra drycker, och också ett nytt hotellrum tills det var dagsatt åka mot flygfältet. Jag vet att det inte gottgör vad som hänt, men jag inser att det är inte hotellets fel. Han såg ut som en helt vanlig ung, ambitiös kille som vem som helst. Hur ska man kunna veta vem som gör sådana idiotiska saker. Hotellet bemötte oss med hjälp, skydd och vänlighet, och vi avslutade resan på ett lugnt sätt. 
 
 

 
En månad senare, och jag kan fortfarande inte duscha utan att känna mig iakttagen. Varje gång så ser jag upp mot kanten och känner hur det skulle kunna stå någon och filma mig. Jag har drömt mardrömmar om hur videon spridit sig, och om hur han skulle ha kunnat anfalla mig i duschen. Det skulle ha kunnat gå mycket värre, det skulle ha kunna hända ännu mer. 
 
Även om han inte rört mig, så känner jag mig utnyttjad. Han såg mig naken, mot min vilja, filmade mig helt naken.. Det är inte okej. Inte i någon som helst värld. Varför delar jag ens med mig av detta? Varför skriver jag det på min blogg? Därför att det här nu är en del av mig, en del som formar mig. Jag kommer aldrig kunna lita på allmänna omklädningsrum, alltid känna mig iakktagen och drömma mardrömmar om händelsen. Som tur hade jag Anders där, han tröstade mig, höll om mig och stod vid min sida. Jag skulle ha brytit ihop totalt utan honom. 
 
 
...och det var hur jag blev sexuellt utnyttjad.
 
 
bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar Bloggtopplistan för Finlandssvenska bloggar - Bloggar.fi
google-site-verification: google5984d66a20744008.html